Efter en förmiddagspromenad i fina Sainte-Marine länsar vi sakta ut ur floden vid tolvtiden. Då pågår en religiös fest med långt tåg med människor på kajen. Vi seglar längs en lång sandstrand söderut mot några små öar i havet.

Ca 10 sjömil ut ligger den fantastiska ögruppen Iles de Glenan. En grupp låga öar med grunda sandflak mellan sig. Vid lågvatten är det på många ställen bara någon meter vatten. Vi måste därför anpassa oss så att vi kommer dit när vattnet stigit en bit. Vi är framme vid tretiden och kan njuta ett nytt uppfriskade bad i kristallklart, salt atlantvatten. Inte riktigt lika kallt i dag, ca 19 grader. Det är söndag och fint väder så mellan öarna hittar vi hundratals båtar i olika storlekar.

Sedan blev det lunch innan vi seglar norrut igen, nu mot Concarneau. En lite större stad med gammal stad innanför en väl bevarad stadsmur. Bra marina med fina faciliteter och en riktigt trevlig stad.

I dag har vi haft en fantastisk dag på havet. Vi lämnade vår ankarplats efter frukost. Lite förvånade blev vi när vi tog upp ankaret och det hade lyckats få med sig en stor sten. Lite jobb med båtshaken för att få av den men sedan kunde vi surra ankaret och ge oss av. Nästan ingen vind när vi kommit ut från land så vi körde en timme innan en svag bris började blåsa från nordväst.

Code 0 kom upp och strax kunde vi göra två knop för segel. Långsamt friskande vind och bättre fart. Strålande sol och soltaket kom väl till pass. Nästan plattläns hela dagen och varje gång vi kunde skära upp lite vred vinden. Till sist rundade vi upp och kunde sträcka med god fart sista timmen upp mot Sainte-Marine. Jättefin liten semesterort vid floden Odets mynning. Efter att ha suttit en stund under soltaket och flämtat i värmen tog vi oss iland för att titta lite och för att betala hamnavgiften.

Det spelades Bretagnsk folkmusik på kajen och folk dansade framför öltältet. Härlig stämning och mycket folk. Fast vi tyckte nog att de flesta låtarna lät lika dana så efter ett tag drog vi oss tillbaka till båten för sen middag. Kvällsutsikten från sittbrunnen var inte så dålig när fullmånen gick upp.

Vi började dagen med att hissa upp unge Mikkel från Rubin i vår masttopp. Vindinstrumenten har uppträtt allt med konstigt och felaktigt. Vi har inte kunnat kryssa med dem sedan Ilsemeer i Holland. Vi har inte hittat några fel nere i båten så det var dags att byta den 10 år gamla vindgivaren. Nu funkar allt som det ska igen.

Vid lunchtid lämnade vi så hamnen för att försöka tima in vårt sista ”tidvattengrind” Raz de Sein. Där kan strömmen rinna med upp till fem knop och det vill man inte ha emot sig. Eftersom det var svaga vindat hade vi tagit till god tid. När vi så kom ut så fick vi en frisk nordväst och gjorde god fart mot strömmen. Vi hade precis hunnit passera racet när strömmen vände och vi kunde gippa för att styra in mot Sainte Evette.

Här ligger vi nu för ankar med sandstrand i fören och en fri horisont i aktern. Efter ett friskt bad (18 grader) och en öl blev det middag och uppdatering av en eftersatt blogg. Nu ska vi njuta kvällningen.

I dag har vi haft en härlig, solig och varm dag. Vattnet var runt 20 grader så det blev en timme med våtdräkt och skurborste för att göra rent runt vattenlinjen och borsta bort en lätt grön beväxning på botten. Samtidigt inspekterades genomföringar, offeranoder och propellrar. Det mesta var bra men gummit som ska sitta runt S-drevet hade lossat helt så det tog vi av. Fin stad med en något märklig turistattraktion – en skeppskyrkogård.

Vi reflekterar lite över vår seglats så här långt. Hemifrån och till Biscaya har nu avverkat drygt 1 200 sjömil. VI har varit ute i ungefär 1 + 9 veckor. Vi har kommit 10 grader söderut och ca 15 grader västerut.

Lite svettigt på eftermiddagen. Då var det skönt med soltaket. Bad i havet, dusch och sedan en tur till butiken för att proviantera. Extrapris på torskrygg, 120 kr/kg, jättegod. Samkväm i Rubins sittbrun med ytterligare en dansk båt, Scarlet Bo, med tre ungdomar ombord. Det blev en trevlig och sen kväll där vi kanske inte alltid förstod vad som sades.

I dag var vi uppe före tuppen och lämnade bryggan så fort det började ljusna så att man kunde ana flodstränderna. Då var klockan fem och vi gick sakta för motor i medström medan gryningen kom. Vi hade sällskap av Danska båten Rubin, en Najad 360 som vi lärt känna under våra dagar i Tréguir. Jättefin morgon men nästan ingen vind. Vi gjorde två försök med Code 0 utan framgång.

Det blev motorgång fram till elvatiden då en svag nordost började blåsa oss i nacken. Genakern kom upp och vi kunde börja segla. I början i bligsamma 3 knop men efter några timmar hade det friskat i lite så vi kunde göra både 5 och 6 knop. Det behövdes för vi hade motström på en dryg knop att kämpa emot.

Vid sextiden närmade vi oss L’Alber Wrac’h och kunde lova upp för att gå in. En spännande trång norra infart (genväg) där det inte var långt till vassa klippor åt något håll. Mot slutet fin sträckbog in i fjorden i vind som nu friskat i ordentligt. Som på så många andra ställen mötte en kille från hamnen oss utanför och hänvisade till en bra plats vid en ponton med Y-bommar. Drygt tretton timmar och över 60 sjömil hade vi avverkat och nu ligger vi bra till för att runda ”hörnet” i morgon.

Vi kom inte så långt i går. Seglade ut ur floden och möttes av västvind och hög sjö. Inte så lockande att kryssa mot. Vi har ju tidigare erfarenhet av att försöka kryssa i medström och frisk motvind. Så vi vände in igen och la oss vid samma plats. En fin tur blev det i alla fall, ca 2*7 sjömil och fin segling ”inomskärs”. Då vi nu är i Bretagne så för vi dubbla gästflaggor under spridaren. Det har vi gjort sedan St Malo.

I dag har vi tagit en cykeltur i omgivningarna. Ganska mycket uppförsbackar i detta vackra och kuperade landskap. På väg tillbaka passerar vi en gammal hängbro från 1834. Två meter bred, det behövdes väl inte mer på den tiden.

I dag har vi lyckats ta oss mindre än 5 sjömil västerut genom att segla 27 sjömil genom vattnet. Ett riktigt stolleprov kan man tycka och det var det kanske när man ser på det i efterhand. Lärorikt var det i alla fall. Vi hade planerat att gå till Perros-Guirec, en badort lagom långt bort. Där kan man bara komma in under två timmar runt högvatten. Högvatten skulle det vara vid tolvtiden, alltså seglar vi klockan sex på morgonen.

Vi visste att det skulle vara motström och de tabeller vi tittade i sa att den skulle vara 1-2 knop. Inga problem tänkte vi. Vi klarar 25 sjömil på sex timmar, det kan ju inte vara motström hela vägen. Det började bra. Vi gick upp i gryningen och seglade i soluppgången. Medan solen sakta steg länsade vi ut ur vår flod medan vi åt frukost. Efter en dryg timme var det dags att gira nordväst ut. Fin sträckbog i lagom vind, 5-6 knop genom vattnet i lätt motström. Enslinje i aktern ledde oss mellan klipporna i lovart och bränningarna i lä.

En kvart senare började det. Så där 2-2,5 knop emot och havet kokande, virvlande och guppande. Det är väl alla stenar runt oss tänkte vi och startade motorn. Som motorseglare kunde vi göra sju knop och klara oss bra mot strömmen och genom virvlarna. Lite senare kunde vi segla igen. Nu var det kryssben utanför fyren Les Haux de Brehat som ligger på en klippa längst ut i havsbandet. Jättefin segling. Med några grader slack gör vi närmare 7 knop. Men farten över grund sjunker stadigt tills vi är nere i tre knop. Fyra knop motström, så stod det inte i boken…

Vi får väl pröva att slå in mot land för att se om det är mindre ström där tänker vi och slår. Resultatet blir att vi går på kontrakurs. Otroligt vad strömmen kan åstadkomma. Då ger vi upp och startar motorn. Med den kan vi alla fall göra 2,5 knop åt det håll vi vill. Efter lite funderande och räknande inser vi att vi inte har en chans att komma fram i tid. Vi ger upp och styr in mot land och floden Le Jaudy. Eftersom vattnet fortfarande är stigande får vi gradvis mindre och mindre motström för att på slutet ha medström in till Tréguir dit vi kommer precis vid högvatten strax för tolv. Egentligen bara tre sjömil kortare än dit vi tänkt oss rätt håll i förhållande till strömmen.

Så här såg vår resa ut. Blått streck vår ungefärliga kurs. Det var 22 sjömil över grund och vi fick gå 27 genom vattnet på grund av all motström. Röda strecket är ca 5 sjömil, det var så långt vi lyckades komma mot nästa mål. Gul ring dit vi tänkt segla.

Inget ont som inte har något gott med sig. Tréguir visar sig vara en riktig pärla med anor från 600-talet och en katedral vars första delar är över tusen år gamla. Det höga tornet (33 m) stod klart 1785. En härlig gammal stad med sten och korsvirkeshus, flera av dem från 1400-talet. Vi fick en fin eftermiddag med crêpe (pannkakor) med hallonsylt till eftermiddagsfikat. Bra fiskaffär fanns det också.

Nu sitter vi i sittbrunnen och lyssnar på regnet som smattrar mot kapelltaket och hör vinden vina i riggen. Ett riktigt busväder drog in framåt kvällen och det ska enligt prognosen hålla i sig minst ett dygn. Skönt att ligga tryggt vid en brygga långt upp i floden.