I dag har vi haft en fantastisk dag på havet. Strålande sol från klar himmel. Medvind och lagom mycket sådan. Vi lämnade Caramiñal efter frukost och kunde slöra ut ur rian. Det blir i stort sett ”inomskärssegling” för när vi gippar runt hörnet på udden och styr söderut mot nästa ria så läas vi ganska snart i väster av en av de stora atlantöarna. Härlig segling men ingen fisk.

När vi så styr upp i nästa ria dör vinden sakta men kommer efter en stund tillbaka från sydväst. Då blir det slör igen trotts att vi nästan går på kontrakurs mot i förmiddags. Inte så stark vind, vi glider fram i makliga 2-3 knop och har det bra i solen. Vid fyratiden lägger vi till i marinan i Combarro. Fin marina men relativt dyr. Vi får betala dubbelt mot vads vi gjort de senaste dagarna dvs ungefär lika mycket som i Frankrike.

Gamla delarna av Combarro påminner mycket om samhällena hemma på kusten med sina ringlade smala gator och trånga gränder. Men där slutar likheten för här bygger man i granit och utanför husen står visthusbodar, sk Hórreos, på höga stolpar.

Och så kan man få ett kallt glas Albariñovin i skuggan av vinrankor och citrusträd. Jättetrevligt att vandra kring men ganska turistiskt. Vi får sedan en fantastisk ljum kväll i en vindstilla sittbrunn.

I dag vaknade vi av att regnet slog mot gummibåten som ligger surrad ovanför luckan till förpiken. Prognosen var dock lovande och redan när Håkan var i land för att handla bröd var det uppehåll. Det kändes stabilt, om än gråmulet när vi framåt lunch gick i land för att handla.

Vi har blivit förtjusta i den lokala pajen ”empanada” som bakas med olivolja i degen och med olika goda fyllningar. Dessa kan köpas i vissa bagerier för dyra pengar och hos den lokale ICA-handlaren, som här heter Gadis, för ca 25 kr/st. En paj räcker till två luncher om man äter lite sallad till. Men, de var inte färdiggräddade när vi handlade. Vi tog en fika på ett ställe där det satt mycket folk. Vi undrade lite hur de klarade av miljön. Med stengolv och putsade väggar och tak var ljudnivån hög. För att bidra till kakafonin skramlade personalen ordentligt med koppar och tallrikar. Men kaffet var billigt (10 kr koppen) och gott.

När vi sedan kom ut hade det börjat regna igen. Håkan sprang bort till Gadis och köpte en empanada med tonfiskfyllning medan Eva hukade under en markis. Det blev till att gömma sig på ett nytt fik. Denna gång fick vi lokalt vitt Albariño vin med en liten tapas till (45 kr – för två).

Efter en stund tror vi på uppehåll men inte. Det blir nytt störtregn medan vi går till båten. Tur att det finns ström på bryggan och avfuktare ombord så att kläderna torkar igen. Resten av dagen tillbringades sedan med lite småpyssel och goda böcker.

Det har känts att vi ligger nära havet i natt. Det har gungat nästan mer än i La Corunas hamn. Men här var det i alla fall inga tampar som rykte i båten. Ingen väckarklocka behövdes när fiskeflottan drog förbi i gryningen. Tur att solen inte går upp förrän en stund efter åtta.

Vi har kyliga nätter nu så värmaren får jobba. Vi stiger upp med 12 grader utanför, kondens på rutorna och mycket dagg på båten. Men en solig dag som i dag blir det torrt framåt tio när solen fått värma en timme. Märklig känsla att vara så här långt västerut och ändå ha samma tid som hemma. Hela dagen blir förskjuten och vi äter sällan middag förrän vid åttatiden. Då skiner och värmer solen fortfarande.

Vi tog dingen i land för en promenad på den öde, eller snarare övergivna, ön efter frukost. Ett kargt landskap mötte oss. Det måste ha varit svårt för de som en gång levde i den övergivna byn vi besökte att få sin utkomst av den magra jorden. Mycket var naturligtvis baserat på fiske också.

Väl tillbaka på båten blåste en lagom bris. Då vi bara skulle segla 10 sjömil i dag tänkte vi att vi tar en kopp kaffe innan vi sticker. Medan vi satt där i solen i sittbrunnen försvann vinden och havet la sig som en spegel. Det blev längre fika än vi tänkt oss men framåt ett kom en svag (1-2 m/s) nordväst så då åkte ankaret upp. Code 0 rullades ut och vi gled ut från viken utan att ha behövt besvära motorn om dess tjänster.

Det gick inte fort när vi sakta seglade upp i den största fjorden, Ria de Arousa. Fantastiskt högsommarväder med strålande sol och så småningom en lagom bris. Ett tag var vi uppe i 7 knop men mestadels gled vi fram i 3-4 knop hela vägen till marinan i Pobra do Caramiñal där vi gärna ville ligga då det skulle bli sämre väder i morgon.

Det blev lite fler dagar än vi tänkt i trevliga Muros. I går var det regn, dimma och sydvästlig vind så inte ville vi segla någonstans. I stället blev det ytterligare en lugn dag med lite småpyssel, inköp mm. På eftermiddagen en lång promenad längs stranden in till nästa by. På hemvägen blev vi sittandes lite för länge på torget med Tindra och helt plötsligt var det dags att laga middag. Kvällen tillbringades med Torgeir från Norska båten Hensigten och vännerna på Tindra. Så förflöt ännu en dag i vårt behagliga liv.

I dag var det en betydligt trevligare morgon med klarblå himmel och en svag nordvästlig vind som prognosen lovade skulle öka under dagen. Då var det inte svårt att komma iväg. Nordan visade sig vara av varierande riktning och styrka hela förmiddagen. Ömsom på ost, nord, syd och väst. Vi blandade motorgång med segling. Atlantdyningen var lätt i dag så vi kunde föra Code 0 med framgång även om det bara blåste några sekundmeter på vår väg ut ur rian. Härlig dag på havet!

Sedan bestämde sig nordan för att blåsa svagt men från sydväst. Då detta är precis åt det håll vi vill fick det bli motorgång. Allt eftersom vi sedan girade in mot kusten igen och fick en sydlig och sedan sydostlig kurs vred vinden emot. Inte förrän vi rundade udden på vår tänkta ankarö behagade det blåsa från nordväst. Men då skulle vi däråt och bara någon sjömil så motorn fick jobba på.

Utanför riorna ligger ett antal öar, Illas Atlántica de Galicia, som ingår i ett naturreservat. Vi har sedan tidigare sökt och fått tillstånd att segla bland dem. Vill man sedan ankra går man in på nätet och får tillstånd för en specifik plats och dag i taget. I dag har vi tillstånd att ankra vid den nordligaste ön Illa de Sálvora. Där släpper vi som ensam båt ankaret i 7 m vatten vid tretiden utanför en fin sandstrand.

Håkan drog på våtdräkten och hoppade i det 15 gradiga vattnet. Vår logg har inte snurrat i dag (heller) vilket irriterar. Efter en rejäl skrubbning hoppas vi den ska vara någotsånär återställd. Hade det inte varit för fiskebåten och bergen i bakgrunden kunde man tro att vi var hemma igen. Klippor i röd granit som slipats mjuka och runda av årtusenden av atlantdyning. Lite konstigt att tänka sig att mellan oss och kusinerna i New York rakt västerut finns bara en liten ö.

Nu har vi passerat Cabo Finisterre och för första gången på över en månad seglade vi söderut igen. Vi ligger i den lilla fina gamla fiskebyn Muros som har en lugn, trevlig och prisvärd marina. Muros ligger i den andra av fem Rior (fjordar) vi ska segla i innan vi går vidare till Portugal. Förmodligen blir vi kvar i Spanien några veckor framöver.

Vår segling i fredags började med omväxlande väder och vind. Flera stora regnmoln gjorde vinden varierande i både riktning och styrka. Ena stunden svag vind och motorsegling, nästa stund segling i 8 knop med rev i både fock och storsegel. Framåt lunchtid stabiliserade det sig. Himlen klarnade upp och vi fick vår efterlängtade nordan i lagom styrka.

Finisterre från norr innan solen kom fram

Längs västra Spanien och Portugals kust är den förhärskande vinden nordlig. Här går också en kall sydgående ström. Perfekt för oss som seglar söderut. Nackdelen är att vattnet är kallt. Trots att det är sensommar är det bara ca 15 grader i vattnet.

Vi valde att gå ganska långt ut från kusten då dyningen var 3-4 meter och kusten är ökänd för sin oregelbundna sjö och flera grund ganska långt ut från land. Finisterre i sig är som Islandsberg fast 100 gånger högre och längre. Så småningom kunde vi lova upp och styra in i sjölä bakom Monte Louro med kurs norrut till Muros.

Finisterre från söder med ett stort grundflak 3 nm ut från kusten i förgrunden. Där vill man inte vara…

Vi firade att vi rundat ännu ett hörne med god middag i land. Det blev nålmusslor, grillad bläckfisk och Galisiskt fisk från ugnen. Till det ett kallt Albariño vin från trakten. Sedan somnade vi gott.

I går kollade vi igenom aktern igen och kunde inte se att det läckt någon diesel alls. Men vi fick torka upp lite från förra seglingen hade skvalpat fram ur skrymslena. Vi upptäckte då att slangen från värmare och in i båten (som all vår värme kommer i) hade gått sönder vid aktre skottet. Med hjälp av en halv rulle silvertape är den nu hjälpligt lagad och luften blåser in som den ska igen.

Efter att ha packat ned de flesta grejerna på sina rätta ställen i stuvar och kojer i aktern gav vi oss ut på en cykeltur längs kusten. Otroligt vackert. Som avslutning blev det var sitt glas vin på det lilla torget i byn. Här kostar två glas vin drygt 30 kr och då får man en stor skål potatischips på köpet. Härligt att sitta och titta på ungar som leker och vuxna i alla åldrar som umgås på kaféer och restauranger.

I dag hade vi tänkt segla vidare men det är lite regnskurar och nästan ingen vind så vi blir nog kvar en dag till. Kan vara skönt med en ny slapp söndag.

Man lär sig hela tiden något nytt. I går lärde vi oss till exempel att man inte ska kryssa i hård vind och sjö med full dieseltank. I alla fall inte med vår – som läckte. Men det upptäckte vi inte förrän vi kommit fram.

Vi lämnade A Coruna när kyrkklockorna slog sju. Då var det fortfarande mörkt och det blåste en svag sydvästlig vind. Vi körde ut från hamnen och mötte gryningen, dyningen och friskande vind. Fin segling, vi sträckte mot udden Punta del Castro som skulle rundas och gjorde god fart med fullt ställ. Enligt prognosen skulle vinden, ungefär då vi kom dit, vrida mot väst. Men det visste inte vinden om, så i stället höll den sig kring sydväst och friskade i så vi fick ta ett rev i storen. Fin segling i ganska hög men lång dyning.

Vi pressade kanske lite för att hålla fart men det kändes helt OK. Och några slag blev det, som synes på bilden, innan vi kunde runda alla böar (ett fantastiskt skådespel när fyra meter hög atlantdyning träffar på tvåmetersgrund) slacka på skoten och segla in i viken vid Camariñas. Då hade vi seglat i 11 timmar. 62 nm över grund (röd linje), lite längre än de planerade 49 (blå linje). Tur i oturen att strömmen var med oss.

Vi förtöjde i den lilla marinan och lyfte på durken i byssan. Det var då vi upptäckte att det vi trodde var en trasig färgburk som luktade var diesel. Vi torkade av lite och la sedan raskt på durken igen och tänkte att det där fixar vi i morgon (mañana på spanska). Middag, lite slappande och sedan somnade vi gott i en båt som låg still för första gången på en vecka.

Camariñas ligger i en fin liten Ria (fjord). Här finns en stor hamn för att landa fisk och en hel del fiskindustri men inte särskilt mycket turister. Matbutiker, bagare och restauranger ligger längs hamnen. Marinan är inte så stor men trevlig och vattnet i duschen är rikligt och varmt. Vad mer kan man begära?

I dag har vi torkat och tvättat mest hela dagen. Det visade sig att vi nog inte hade läckt så mycket. Men, med hjälp av lite vatten som alltid kommer in när det skvätter hade dieseln spritt sig i alla utrymmen i aktern. Även till ställen som alltid varit torra tidigare och som vi använder som stuvutrymmen. Vi kan inte riktigt se var det läcker men vi tror att det är i anslutningar eller manlucka uppe på tanken. Förmodligen i manluckan som varit öppnad i vintras. Nu har vi dragit allt och dubblat slangklämmor där det går.

Allt innehåll i vår stora akterstuv finns nu på andra ställen i båten för att vi ska kunna titta på anslutningarna om de läcker eller inte, medan vi seglar runt världens ände Cabo Finisterre (ja, man trodde så på medeltiden (finis = slut, terre = jorden) i morgon. Förhoppningsvis blåser den Portugisiska nordan som utlovat och ger oss medvind.

Nu har vi legat i A Coruna i snart en vecka. Behagligt väder men en hel del regn och vind från fel håll gör att vi förmodligen blir kvar i några dagar till. Vi seglade hit i onsdags. Lämnade Viveiro i soluppgången. Efter någon timmes motorgång kom den utlovade nordostvinden och vi kunde segla med god fart. Mot slutet plattläns med lite för mycket segel, men fort gick det. Snittfarten brygga till brygga blev över sex knop.

Vi ligger i den inre hamnen, Marina Real. Väldigt centralt nedanför husen med de så typiska inglasade balkongerna. Lite skvalpigt, ja till och med mycket skvalpigt kring högvatten. Efter några dagar lyckades vi prata till oss en plats lite längre in där svallet från förbipasserande fiskebåtar inte går in lika mycket. Nu sitter vi fast med alla gummidämpade tampar vi har plus en tross vi lånat av Tindra.

I torsdags var det tvättdag. Kan ni tänka er att en 40 graders mörk tvätt kan ta mer än två timmar? Rent blev det i alla fall. Torktumlaren var trasig men som tur var det solsken och lite vind så vi lyckades torka alla våra tre maskiner på linor kors och tvärs över båten. Medan tvätten torkade hade vi en trevlig cykeltur med Ude och Christel på La Sueca ut till världens äldsta fungerande fyr, Torre de Hércules med anor från romartiden.

I fredags tog vi tåget till den gamla pilgrimsstaden Santiago de Compostella. Snabbtåg i 200 km/h tog oss dit för 55 kr/person på 25 minuter. Ett sådant skulle vi ha hemma till Göteborg. Jättefin gammal stad med imponerande byggnader. Redan på medeltiden kom det en halv miljon pilgrimer om året från Europas alla hörn.

I går var det söndag och dags för en ny lång brunch med Anita och Lars på Tindra. Vi började kl 11 och slutade vid midnatt. Men då hade vi gjort ett litet uppehåll för att laga middag och rasta hund en stund på eftermiddagen. Härligt att kunna koppla av i goda vänners lag. Nu är det måndag och arbetsvecka. Snart ska vi ta ned radarstolpen för att göra rent, vaxa och bygga om lite (igen).

Nu ligger vi fjärde natten här i Viveiro. Vindarna har varit svaga eller emot och dyningen kraftig. Viveiro har en jättefin och mycket skyddad marina med engelskspråkig hjälpsam chef. Staden är ”lagom stor” dvs ganska liten och mäniskorna trevliga. I morgon går vi upp tidigt för att segla vidare västerut.

Det märks att sommaren börjar gå mot sitt slut. Dagarna blir kortare och i lördags morse vaknade vi med 12 grader utanför båten och dimma på skuggsidan bergen. Det tar också längre tid innan solen torkar upp daggen. Solen går upp vid åtta och ned vid niotiden. Inte så långa dagar att segla på längre men nu har vi kommit till ett område där det är närmare mellan bra hamnar och ankringsställen så det är inte lika viktigt längre.

I söndags blev den äntligen av. Champagnefrukosten vi skulle ha med Tindra när vi träffades igen och som vi skojat om i flera månader. Fast det blev kanske lite mer brunch av det när vi skålade in söndagen halv elva på förmiddagen. Sedan satt vi och tjötade och hade det bra med Anita och Lars fram till fyratiden då Bridan, som seglat en dag senare än oss, kom in i hamnen och ville bjuda på eftermiddagsfika. Jo då, det gick ju bra. När vi skildes framåt sex kunde vi konstatera att livet som långseglare är hårt…

Måndagen började med lite arbete. Britta på Bridan kände sig som hemma när vi körde vår lilla såg, den brummade som tandläkarborren över hela hamnen. Det blev efter en stund ett nytt bra fäste för våra livlinor lågt ner bakom ratten. Genom att såga ur garnering i stuven kunde vi ”försänka” mothållsplåt och muttrar. Efter lunch blev det dags för cykeltur.

Vi cyklade längs floden. Först passerade vi under gamla bron med låga valv och rötter i 1300-talet. En stund senare under nya bron. Efter den kom järnvägsbron och där blev det stopp. En gångväg upp till en parkeringsplats. Hade inte den hjälpsamma flickan på turistinformationen sagt att vi skulle följa floden? Efter lite irrande vid parkeringsplatsen ser vi en betongmur som visar sig vara en gångtunnel. På andra sidan står ”Plåtniklas” och betraktar det vackra landskapet dit vår färd gick.

Vi vände efter att cyklat ca 5 km och intaget en välförtjänt öl på ett litet fridfullt hotell i Passo de Trabe. Leden längs floden hade slutat lite tidigare men vi chansade på att det skulle vara fin utsikt om vi cyklade upp för backen, och det var det.

I dag har vi gjort en lite längre utflykt. Vi cyklade, eller kanske snarare ledde cyklarna, upp till kapellet på kullen ovanför staden. Ganska svettiga 4 km som tog oss en dryg timme. Väl uppe bjöds en fantastisk utsikt över staden och Rian (fjorden). Och strax intill god mat med kött grillat över öppen eld. Hemfärden nedför var enkel och snabb. Även om vi stannade ibland för att låta bromsarna svalna. Det blev inte mer än några tramptag innan vi kunde leda cyklarna ned till båten.

Nu har vi gått från Gijón. Det tog lite längre tid än planerat, vi landade ju redan 29/8. Mest för att det regnade ganska mycket men också för att vännerna Anita och Lars på Tindra var här. Det blev ett kärt återseende, flera fika och ett antal glas vin. Vi träffade också Brita o Ragnar på Bridan för första gången. De kommer från Ödsmål, dvs nästan hemifrån.

Gijón har varit en bra och trygg hamn. Fin service, rimliga priser och bra läge nära både sevärdheter, restauranger och bra butiker. Ett bra ställe att bunkra på. Det var med lite saknad vi lämnade precis som det började ljusna vid sjutiden i morse. Samtidigt var det skönt att komma ut på havet igen.

Efter att ha kört ut ur hamnen får vi en fin västsydväst i morgonsolen. Vi kan sträcka nordväst ut ur viken. Tindra kommer ångande och passerar oss i lä.

Runt udden vrider vinden med lite men efter några timmar har vi den mitt i näsan på vår väg västerut. Det får bli motorgång för att hinna fram innan mörkret faller. Ganska hög sjö, motvind och ett stort molnområde som passerar på vägen gör resan både guppig och kylig. Vi sätter upp taket över sittbrunnen vilket ger lite lä samtidigt som det håller regnet på avstånd.

Framåt sjutiden kan vi gå in under bron till Ribadero. Då har vi haft solsken och motorsegling i svag nordlig vind några timmar. Vi lägger oss i marinan där Tindra och Bridan redan finns på plats. Nu är vi i första hamnen i Galicien.