Vilken fantastisk dag på havet vi hade i går! Vi lämnade Cascais vid tiotiden i strålande solsken och sommarvärme. Strax söder om hamnen fick vi en fin ostlig till nordostlig vind som gav oss bra fart söderut. Cascais med Sintrabergen som vi besökte i går försvann sakta i aktern.

Vi seglade mestadels med vår Code 0 men fick två gånger rulla in den för att det blåste för mycket och två gånger rulla in den för att det blåste för lite. Som ni förstår varierade vinden ganska mycket i styrka men nästan inte i riktning. Ofta kunde vi hålla mellan 4 och 6 knop. I början uppemot 7 men efter lunch varierade det mellan 3 och 4.

Under andra gången för motor vände vinden till nordväst och vi kunde ganska snart rulla ut Codo 0 igen och slöra vidare i ca 5 knop på et platt, klarblått hav. Hela dagen har vi haft högsommarvärme, seglat i shorts och njutit sol från klarblå himmel. Synd att dagarna är så kort nu. Redan vid halv sju försvann solen under en knivskarp horisont. Då blev det inte lika varmt längre…

Men, vi ska inte klaga. Det blev inte så kallt under natten, som minst ca 18 grader. Och det blev en fantastisk natt. Fram till midnatt kunde vi segla i nordvästliga måttliga vindar. Det var så lugnt på havet att det gick att sova i förpiken. Halvmånen sjönk sakta mot horisonten och la en silvergata över havet. Vid midnatt dog vinden och det blev motorgång. Fantastisk stjärnhimmel med mars i öster och mareld som glittrar i svallvågorna.

I soluppgången rundar vi sydvästhörnet Cabo da São Vicente. Här får vi en lätt nordan och vi kan segla i ungefär 15 minuter innan vinden dör igen, mitt i frukosten, sedan vi kommit in under de höga klipporna. Det blir fortsatt motorgång, nu österut medan solen stiger på klarblå himmel. Vi passar på att göra vatten så att vi kan gå i hamn med fulla tankar.

Vid tolv går vi in i vår planerade vinterhamn, Marinan i Lagos på algarvekusten. Då har vi gått ca 124 sjömil från Cascais på 26 timmar. Av dessa har vi kör motor (mestadels ganska sakta för att sova gott) i 12 och seglat, ibland ganska sakta 14 timmar.

I dag har vi varit på en heldagsutflykt med buss. Vi löse var sitt endagarskort för bussarna och åkte iväg med linje 403. Den går längs kusten ut till Cabo da Roca (kontinentens västligaste udde) och sedan vidare till mytomspunna sagovärlden Sintra. Sintra var i många hundra år ”sommarställe” åt kungafamiljen och många andra med gott om pengar.

I gamla staden ligger National Palace med sina karaktäristiska två skorstenar som uppfördes på 1500-talet. Annars är de äldsta delarna betydligt tidigare och av moriskt ursprung. Ett fantastiskt slott med en fin utställning i många grandiosa salar. Inte minst taken var imponerande, t ex detta i fregattsalen.

Efter lunch vid slottet var det dags för nästa buss högre upp bland bergen. Där ligger sagoslottet Pena Palace som ”byggdes” 1839 av kung Ferdinand II. Egentligen restaurerade han och byggde om och ut ett gammalt kloster på den 500 m höga klippan. Runt slottet ligger en stor park med fina promenadvägar. Bland annat upp till bergskedjans högsta topp 528 m.ö.h. Hit gick vi och då får man denna fantastiska vy över slottet och omgivningarna med atlanten i bakgrunden.

Dagens avslutades i Cascais smala gränder med den godaste bläckfisk vi hitintills ätit.

I går fortsatte vi söderut. Fin segling med god fart från Nazare gjorde att vi bestämde oss för att fortsätta hela vägen ned till Cascais. Sedan dog vinden. Då blev det till att försöka få en uppfattning om vädret framöver. Vad vi kunde se skulle det förmodligen bli motorgång oavsett vilken dag vi gick vidare och då kunde vi ju lika gärna köra på.

Lite söder om första udden, Cabo Carcoeiro, kom det lite vind från nordväst. Vi hissade Code 0 och fick en öppen sträckbog i västnordväst 4 m/s.  Då kunde vi gå söderut med drygt fem knop och vi hoppades att vinden skulle friska i lite på eftermiddagen (sjöbris). Så blev det nu inte utan vinden dog strax ut och havet la sig spegelblankt ovanpå dyningen. Åtta timmar motorgång tog oss i alla fall till Cascais dit vi anlände i mörker vid halv nio tiden och för första gången på länge ligger vi där Marinetrafic visar oss.

Strax efter solnedgången passerade vi Cabo da Roca som är kontinentens västligaste udde. Udden är den yttersta delen av Sintrabergen med sina slott och borgar som vi hoppas besöka från Cascais. Cabo da Roca  ligger 9 grader 30 minuter väst eller ca 21,5 grader väster om vår hemmahamn i Ljungskile. Det märks att vi varit på väg ett tag nu…

I dag har vi cyklat längs den långa strandpromenaden i Cascais och njutit av sommarvärmen vi har här nere. Cascais är en ganska stor, trevlig semesterstad med mycket utländska turister med allt det för med sig. Många fina hus och mysig gammal stad.

I dag har vi haft fin segling ned till Nazare. När vi kommit ut på lite djupare vatten efter dyningarna i hamninloppet satte vi segel och kunde sedan slöra med genaker söderut. Ganska snart vrider vinden till nordlig så det blev till att skära lite för att fylla seglet i dyningen.

Efter ett tag tog vinden i från norr. Då rullade vi in genakern och satte spirad fock. Med den segelsättningen kunde vi sedan sätta kurs rakt mot hamnen med hyfsad fart. Vi la till vid segelklubbens brygga där vi blev vänligt bemötta och anvisade plats. Lite guppigt när fiskebåtarna körde förbi men annars bra hamn. Marinan som finns i vår hamnbok var inte längre igång.

Innan middag tog vi en cykeltur längs den långa stranden och sedan bergbanan upp till Sitio på klippan ovanför staden. Vi kunde därifrån se solen gå ned i havet och senare njuta en fantastisk utsikt.

Nu har vi legat här i Figueira da Foz sedan i lördags då Anders och Håkan seglade hit. Det har inte varit något lockande segelväder. Lite vind, dimma och stundtals regn. Om vi skulle tagit oss vidare hade det betytt mycket motorgång i tråkigt väder. Några dagar har det också varit så hög sjö att hamninloppet varit stängt för fritidsbåtar. Inte så roligt att ta sig ut genom brytande sjö även om vi hade fått. Vi bestämde oss därför för att ligga kvar och göra det bästa av tiden.

Söndagen ägnade Anders och Håkan åt en cykeltur längs kusten norrut. Vi cyklade upp till ett naturområde på 260 meters höjd. Kul att stå och titta ned på fyren vars lyckta var 97 möh. Bra motion blev det också på turen som tog fyra timmar. Fin utsikt över den nästan en kilometer breda stranden som bildats när pirarna byggts ut.

Måndag blev det sedan cykeltur kors och tvärs i staden. Till slut hade vi lyckats byta alla våra fyra tomma kolsyrepatroner mot nya så att vi kan fortsätta dricka kolsyrat, egentillverkat vatten. Vi hade också fått information om bussar, tåg och hyrbilar. Efter lite funderande bestämde vi att hyra bil i tre dagar och boka en natt på hotell i Lissabon.

Tisdag blev det så utflyktsdag med bil till Portugals Venedig, Aveiro och sedan vidare till Coimbra. Se mer om den senare nedan. Aveiro var en trevlig liten stad med kanaler och fina gamla hus och ganska mycket turister. Staden, som ligger i ett floddelta, var blomstrande på 14- och 15 hundratalet men föll sedan i betydelse sedan utloppet mot havet sandat igen i en svår storm 1570. Det dröjde sedan fram till 1808 innan det gick att segla igen och staden fick en ny blomstringstid.

På onsdag var det sedan dags att efter frukost ta bilen de två timmarna på motorvägen till Lissabon. Fin väg men med fransk nivå på avgifterna. Vi hade bokat rum på ett hotell med utsikt och det var en utmaning att köra bilen upp för de smala gränderna till hotellet. Nästan där blev vi stoppade av polisen som informerade att här uppe fick bara boende köra men efter lite diskussion var det OK att köra väskorna till hotellet bara vi lovade att köra ned igen vilket vi också gjorde (till ett svindyrt parkeringshus).

Lissabon är en fin gammal stad på kullarna vid floden Tejo. Det blev bra motion att vandra i staden. Upp till en kulle kunde vi ta linbana av den gamla typen med två vagnar på spår. Ned igen hade vi tänkt ta hissen men när den visade sig kosta över 5 EUR så valde vi att gå i stället. Så småningom kom vi tillbaka till vårt hotell under den gamla borgen. Eva skulle landa klockan sex men var försenad så vi gick till en restaurang där vi sedan blev sittande ganska länge innan Eva till slut hittade oss, hungrig och trött efter en lång resdag.

Dagen därpå tog vi en kortare promenad innan vi körde Anders till flygplatsen. Vi passade sedan på att utnyttja bilen för att besöka den gamla murtomgärdade staden Óbidos på väg tillbaka till båten. Fantastiskt fin gammal stad innanför välbevarade murar. Även här mycket turister. Vi tog en promenad runt hela staden uppe på stadsmuren. Stundtals lite läskigt då det var smalt och helt utan räcken eller andra skydd.

Fredagen blev en lugn dag på båten med lite proviantering mm. På lördag var prognosen vågor på över fyra meter och stängd hamn fram till måndag. Lite retfullt eftersom det både lördag och söndag skulle blåsa nordliga fina seglingsvindar. Vi tänkte att då tar vi lördag i Aveiro och söndag i Coimbra. Men det visar sig att tåget till Aveiro går via Coimbra så det blir återigen båda städerna på en dag. Nu i lite lugnare tempo, tågresan tar betydligt längre tid än bilen.

Lunch i Aveiro och promenad på stan. Sedan tåg till Coimbra (tåget går ända in till gamla stan). Coimbra har sina rötter som romersk stad. Sedan tog morerna över men redan på 11-hundratalet var staden i kristna korsriddares händer. Här grundar så Alfonso Henriques Portugals första huvudstad 1139. Staden ligger vid floden Mondego som då utgjorde gränsen mot Morerna. Sakta drevs dessa söderut tills Portugal fick sina nuvarande gränser. 1255 flyttas huvudstaden till Lissabon och 1537 flyttade universitetet från Lissabon och in i det gamla slottet i Coimbra. Vissa delar av slottet har fortfarande moriska murar från 1000-talet. Fantastisk utsikt över floden från universitetet.

Coimbra är också födelseorten för den Portugiska Fadon, med sina romantiska kärleksballader. De lärde tvistar om det var Brasilianska studenter eller studenter från Lissabon som börja på mitten av 1800-talet men startade gjorde den och har sedan genom åren utvecklats och anpassats efter sin tid. Naturligtvis skulle vi lyssna på fado och det gjorde vi på en liten privat klubb. Två fantastiska musikanter på portugisisk respektive klassisk gitarr och en fadosångare som nästan vred sig ut och in i sin inlevelse. Sedan blev det härlig mat på ett fantastiskt litet ställe som gitarristen (som också var biljettförsäljare och delägare i klubben) rekommenderat.

I dag har vi varit på en liten cykeltur med picknicklunch och förberett lite inför morgondagen. Nu känns det som om det är dags att dra vidare söder ut. Förhoppningsvis är hamnen öppen i morgon bitti så att vi kan gå ut. Prognosen är ganska lite vind och vacker väder. Då kan det ta ett tag att segla till nästa hamn, Nazare, som ligger knappt 40 sjömil söderut.

Vi satt och pratade med våra två engelska båtgrannar medan solen gick ned i dag. En av dem åker till Lissabon för att flyga hem men den andra båten planerar att segla söderut i morgon så förhoppningsvis får vi lite sällskap på havet.

I tisdags kom Anders och när vi tyckte dimman lättade på onsdag förmiddag gav vi oss av söderut mot Porto. Svag västlig vind gav inte mycket fart men med hjälp av genakern lyckades vi ändå komma upp i mellan tre och fyra knop (för det mesta). Efter flera timmar i detta makliga tempo i ganska tjock dimma bestämde vi oss för att köra sista biten till Porto för att inte komma in för sent. Framåt fyra sken solen och strax därefter hade vi lagt till vid Douro Marina, ca 5 km från Porto.

Där träffar vi svenskbåtarna Marina och Macoma samt Norska Andante A. Vi går en promenad i den gamla fiskebyn vi ligger vid och hamnar så småningom på restaurang med de andra båtarna. Det blir en trevlig kväll med grillad fisk och vin till mycket humana priser.

I går var vi turister. Med färja och gamla spårvagnar (linje 1 och sedan 18) tog vi oss in till centrum uppe på kullarna ovanför floden. Många fina gamla byggnader och trevliga kvarter. Tvärs över floden ligger Gaia med alla sina portvinskällare. Trevlig trerätts lunch med utsikt över floden och Porto och sedan besök hos några vinhus. Plånboken lättade och ryggsäcken blev tyngre på hemvägen. Lugn kväll ombord.

I morse var vi uppe ganska tidigt. Tankade diesel och lämnade sedan hamnen vid halv tiotiden i förmiddagssolen. Den solen försvann sedan snabbt när vi kom på havet och mötte dimman. Mycket motorgång i dimma/dis och svag motvind. Sista två timmarna var vinden på sydväst och vi kunde sträcka söderut mot kvällens ankarplats i Alveiro utanför den lilla staden S Jacinto. Macoma ligger bredvid oss och vi bjuder över ensamseglaren Micke på middag.

Så var vi i Portugal, Sally och jag. Jag seglade hit i fredags som planerat. Det började bra med stjärnklar himmel och fullmåne medan jag tog upp ankaret och sakta lämnade viken. Ute i rian blåste en lagom nordost. Det blev en fin segling i gryningen.

Men… Strax innan Baiona dog vinden och sedan kom dimman. Stundals bara ett tiotal meter sikt men oftast mellan 50 och 100 meter.

Jag satt mycket och tittade på havet, den lilla fläck man såg. Med så lite sikt har man inte många sekunder på sig att väja för en liten båt eller fiskeflöten. Det är knappt så att man hinner springa ned och fixa kaffe och macka.  Det går att få till med ca sex korta besök i byssan mellan kikandet. För första gången sedan vi köpte Sally kom radarn till användning för att hålla koll på omgivningen. AIS i all ära men det är inte alla båtar som har sådan, förhoppningsvis dyker de då upp på radarn i rimlig tid innan det blir kollisionsrisk.

Jag fick också prövat årets investering. Den nya VHF-radion kan via en högtalare på radarstolpen ge automatiska mistsignaler. Det blev ett himla bölande. Denna högtalare kan även fungera som megafon men Eva har med bestämdhet sagt ifrån att om jag använder den för att prata med henne lämnar hon såväl mig som båten.

Efter lunch lättade dimman något men först framåt tretiden kom den efterlängtade nordan och med den solskenet. Fin segling på eftermiddagen. Sedan blev det motor på slutet igen för att hinna i hamn i tid innan det mörknade. Dagarna är ju inte så långa längre och nu när man kommit på Portugisisk tid blir det mörk vid sjutiden. Povoa de Varzim har en hel del nya hus längs stranden norr om hamnen. Påminner lite om Belgiska kusten.

De senaste dagarna har jag varit elektriker. Hela båten har varit upp och ned då jag dels behövde gräva fram kablar, armaturer och verktyg ut gömmorna, dels behövde komma åt kölsvin och skåp. Nu är allt återställt till god ordning igen. Vi har fått belysning i våra kastrullskåp så man slipper famla i mörkret efter rätt burk eller kastrull.

Efter mycket testande, lödande, pill och funderande har jag nu lyckats få lite övervakning på våra fem pumpar. Dels har vi en lampa (gul) som lyser när pumpen går (inte bara har ström) så man kan se det då t ex motorn är i gång och man inte hör pumpmotorn. Dels har vi en övervakning med tidreläer som bryter strömmen om pumpen går för länge, så att den inte ska gå sönder om den t ex går torr, och då tänds en annan (röd) liten lampa.

I morgon landar vännen Anders vid middagstid. Med lite tur finns det vind att segla i när han kommit ombord. Innan dess ska jag handla och städa.

Nu har jag legat för ankar utanför Moaña några dagar. Det är kanske inte den idylliska gamla staden men där finns bra butiker och saluhall och ankarplatsen är bra. Jag har varit iland alla dagar med dingen, dels för en promenad men också för att handla. När man ska bära det man handlat i ryggsäcken och plastkassar är det ganska bra att handla lite var dag så att bördan fördelas. Och så har man något att göra när man går i land.

På tidigare ankarplatser har det ofta varit strömt så att man inte legat vindrätt. Då kan man inte ha ankarsegel uppe eftersom båten vridas av strömmen och börjar segla på ankarseglet. Men här är det inte strömt så nu är seglet uppe. (Man kan ana det som en liten vit prick på Sally som ligger långt bort i bilden.) Det gör att båten ligger mycket lugnare. Utan segel svänger vi runt +/- 45 grader, med seglet en tredjedel så mycket.

Första kvällen, en lördag, var det stor fest på kajen en bit från båten. Musik med hög volym på flera ställen. Intressant att höra allt samtidigt och ackompanjerat av vrålet från ett stort antal motorcyklar. Botemedlet var egen musik i hörlurarna som stängde ute oljudet från land. Som tur var höll man inte på så sent.

Nu hoppas jag att det envetna diset och dimman ska göra som prognoserna förutspår och lämna oss för några dagar. Det ska bli solsken och nordlig vind enligt alla fem prognosmakare jag tittat på. Stämmer det så seglar jag till Portugal i morgon fredag – håll tummarna!

Så har jag lämnat Baiona efter en vecka i Monte Real Yacht Club Baiona under fortet. Ett häftigt läge för en fin klubb med bra service och faciliteter men också väl medvetna om hur man tar betalt. Vi hade inte heller förstått att man får ett betydligt bättre pris om man lägger sig på nordsidan bryggan med bara mooringlina. Nu kom vi undan med ”bara” € 36/natt eftersom vi låg en hel vecka så det blev inte så blodigt i slutändan. 

Baiona är en fin gammal stad och känd som hamn redan 140 fk då staden grundades av Diomedes från Aetolia. Ett fascinerande 1000-årigt befästningsverk på halvön som skyddar hamnen. Mycket välbevarat sedan det färdigställts på 1500-talet. Här kan man gå runt på muren och titta på när hela Atlanten vräker sig in mot klipporna. I tisdags firade man två olika helgon. De (eller alla fall figurerna från kyrkan) bars i possession genom staden. Mycket folk, säckpipsorkester och naturligtvis marknad. Här äter man inte korv med bröd och en pucko. Nej, kokt bläckfisk och Albariñovin ska det vara. 

Vi lyssnade en stund på en folkmusikkonsert. Intressant att de Keltiska traditionerna med säckpipor mm går igen hela vägen från Skottland, via Bretagne och hit. 

I onsdags flög Eva hem för att besöka läkare och lite annat. Vi vet inte riktigt när hon kan komma tillbaka. Som tur var för mig dök den svenska båten Flora II med Gunnel och Lars ombord upp i torsdags. Det har blivit flera trevliga stunder och ett tag funderade jag på att segla samtidigt med dem söderut till Portugal. Det har varit en hel del dis och dimma under veckan och det är lite läskigt att se hur bommullen samlas utanför piren för att sedan rulla in i hamnen. 

Sent i går bestämde jag mig för att stanna kvar i Spanien ett tag till. Med lite tur kommer vännen Anders ned på lördag för att segla med mig söderut. Nu ligger jag lite längre in i Vigo rian. Jag har ankrat mitt emot den stora staden Vigo utanför en liten ort som heter Moaña. Ligger fint utanför stranden med inte allt för långt att ro för att komma till civilisationen. Det är ganska stabila väderutsikter för de närmaste dagarna med en hel del sol och nordliga vindar och då läar bergen bra.

Vi vaknar i en vindstilla hamn. Efter frukost med nybakat bröd puttrar vi iväg. Ibland lite sol men mest disigt väder som gör färden ganska kylig. Inte tillstymmelse till vind så vi får köra i ca 3 timmar för att komma ned till dagens mål som stått länge på önskelistan. Atlantöarna långs i söder, Islas Cies, ligger utanför den sista rian vid Vigo. Helt fantastiska öar med stora kritvita sandstränder och en del av det naturreservat vi tidigare skrivit om. Den största stranden, där vi ligger, har listats många gånger som en av världens vackraste, de ni!

Vi har på senare tid läst mycket på olika forum om ankare och ankring. Det kommer hela tiden nya och helt plötsligt duger inte de gamla sorterna längre. Vi vågar trotsa alla trender och ankrar tryggt och säkert med vårt Bruce-ankare på den gräsiga sandbottnen (liksom på många andra bottnar också). Förmodligen funkar det så bra för att vi målat det vitt. Dags för lite lunch och medan vi äter rullar dimman in från havet. Tjocka så att vi inte ser stranden och knappt båtarna bredvid oss var ju inte riktigt vad vi tänkt oss. Det får bli var sin god bok i sittbrunnen.

Som tur är lättar dimman på eftermiddagen och vi kan ta dingen i land för en härlig promenad på den vackra ön. Stranden såg inte så lång ut från båten men när man ska kämpa sig fram i den lösa fina sanden tar det en stund att komma till ändan av den. Allt innanför själva stranden var avspärrat fågelskyddsområde. Öarna är välbesökta av turister som kommer ut på dagsturer med båtar från flera hamnar i närheten men man har ändå lyckats kanalisera besökarna till vägar och stigar för att så långt som möjligt bevara öarnas karaktär.

Vi återvänder till båten vid sjutiden och kollar vädret. Det verkar OK med vinden men redan nu är det lite inbäring och under natten ska atlantdyningen växa sig dubbelt så hög. Upp med ankaret och full fart till Baiona dit vi kommer strax innan mörkret lägger sig. Tur att vi förberett middagen medan vi väntade på att dimman skulle lätta. Det blev ändå ganska sent innan vi fick mat i magen. Vi känner oss nästan som Spanjorer nu när vi äter middag efter nio på kvällen.