Nu har vi varit i Gibraltar i fyra dagar. Vi har haft bra väder och upplevt mycket. Vi seglar tidigt på säsongen så vi har lyckats få en plats mitt i stan på Queensway Quay Marina. Jättebra läge och så här års rimliga priser med nära till allt. Med Judit och Alister på Money Penny på bryggan bredvid har eftermiddagarna varit mycket trevliga. Och nu är vi i Medelhavet där man förtöjer med aktern till och lina i fören, de bekväma fingertpontonernas tid är förbi.

Vi har verkligen uppskattat Gibraltar. Första dagen tog vi cyklarna och cyklade så långt söderut vi kunde komma, till Europa Point. Där finns fyren Trinity från slutet av 1700-talet och en stor morske. Moskén ska vara mycket fint utsmyckad men den var inte öppen för besök. Sedan fortsatte vi längs östkusten och kom så småningom runt hela klippan.

Nästa dag blev en heldag på klippan. VI tog linbanan upptill mittentoppen och vandrade sedan sakta runt och så småningom nedåt. Men först tog vi oss bort till den södra toppen. Hela klippan är ett naturskyddat område (inträde) och här bor de berömda Berber aporna. Det finns ca 200 st i sju flockar och man ser dem över hela klippan.

De är väldigt vana vid turisterna och man får passa sig så att de inte tar mat eller annat från en.

Men, de var betydligt fredligare än vad vi förväntat oss och vi kunde komma riktigt nära (med alla fickor och väskor stängda).

Halvvägs ned ligger St Michels grotta. Trotts att den varit både ammunitionsförråd och planerat krigssjukhus så fanns det fortfarande imponerande stalagmiter och stalaktiter att häpnas över.

Vi gick inte till allt första dagen på klippan så nästa dag ville vi besöka den norra delen där det finns intressanta tunnlar och annat att titta på. Gibraltar har ju i många hundra år varit en fästning och klippan är genomborrad av tunnlar, från norr till söder och öst till väst. Dagen började med många trappor och uppförsbackar då vi skulle ta oss tillbaka ca 150 m upp på berget.

Efter den positiva överraskningen med guide i Sevilla så betalade vi 16 pund för guidning i tunnlar från andra världskriget. Totalt bortkastade pengar. En uttråkad ung tjej som hade lärt sig ett manuskript utantill försökte få runt oss i nästan tomma tunnlar så fort som möjligt. Däremot tyckte vi tunnlarna från belägring i slutet av 1700 talet var bra. Mycket illustrationer och bra information. Inte kostade det något heller om man löst inträde som vi gjort (däremot hade vi fått förlänga det en dag vid grottorna dagen innan)

I dag har vi provianterat, skaffat gästflagg och Euro i småsedlar och förberett oss och båten inför morgondagens segling till Marocko. Där är telefon dyr och internet sporadisk så var inte oroliga om det dröjer några dagar med nästa inlägg.

Sista dagen i Almerimar blev en dyr dag. Vi har haft lite vattenläckage från vårt pumpfack ett tag. Inte mycket men tillräckligt för att vi skulle riva ut hela barbordshytten och kolla. Det visar sig att vår sjövattenpump har läckt i pumphuset och den var vackert belagd med saltkristaller. Bara att köpa en ny, nu blev även denna en Jabsco, bra att ha alla pumpar av samma fabrikat. Som tur var passade den i såväl utrymme som fästen så det gick lite lättare än befarat att få in den nya pumpen.

När vi ändå var i båtaffären passade vi på att fråga om ankare. Vi har ett Bruce som huvudankare och det har funkat jättebra. Men många har haft problem med att få fäste på Medelhavets gräsbottnar. Det som man rekommenderar nu för tiden är Rocna och ett sådant ville vi ha. Men det hade han inte. Däremot hade han sålt ett till en kille som ville lämna tillbaka. Det visar sig vara en svensk båt och vi kan köpa ett helt nytt ankare till lite reducerat pris, ”bara” 5 000 kr.

Nu är frågan vad vi ska göra av det stora Bruce ankaret, just nu ligger det kvar framme i fören men det är inget bra ställe. Inte lär det gå att sälja heller. Det nya sitter uppe men än återstår en hel del arbeta innan det sitter riktigt bra på vårt peke. Det blev en lång arbetsdag i går innan vi på kvällen kunde gå runt och säga adjö till nya och gamla vänner.

Money Penny, som vi seglat med i nästan en månad slår nu av på tempot medan vi vill komma ut till öarna så snart som möjligt. Susanne och Anders på Balu, som vi träffade i Sverige innan vi lämnade och som kom in i förgår, har bråttom vidare då de vill försöka sälja sin båt under våren.

Vi lämnade Almerimar i soluppgången (strax efter sju i dag). Fick sydsydväst 7 m/s och en härlig slör i över sju knop ut till en boj som skulle rundas. Sedan föll vi av och fick vinden mer akterifrån. Inte lika rolig och en knop långsammare. Men solen steg och började värma. Efter en lång dag och nästan 70 sjömil går vi in i ett skvalpigt Garrucha – och några timmer senare kommer Money Penny som försökt ankra i en fin vik längs kusten med det blåste och gungade för mycket.

Nu är vi i Medelhavet!

Vi lämnar Barbate vid tiotiden i stråland sol och i sällskap med Money Penny. Slör i lätt vind med Code 0 som driver oss framåt i dyningen med en fart strax under det vi skulle göra för motor. Med en knop motström gör vi 3-4 knop över grund. Det känns lite konstigt att segla med land på båda sidor. Det har vi inte gjort sedan Engelska kanalen. De sista 2 000 sjömilen har vi haft hela Atlanten om styrbord. Nu ser vi i stället de höga bergen på Afrikanska sidan.

Vi går så att vi ska få medström in genom Gibraltar sund. Det innebär motström på förmiddagen och vid en udde blir den ganska stark. Det blir till att trycka på med motorn innan vi kan börja segla igen. Sedan har vi läns med spirad fock ned till Tarifa medan strömmen avtar sakta.

Tarifa är västra Europas sydligaste udde. När vi rundar är vi på 36 grader nordlig latitud, 22 grader syd om Ljungskile. Det är mindre än tio sjömil till Afrika.

Strömmen vänder strax innan udden och sedan blir det god fart upp till Gibraltar.

De blev ingen färja till Cádiz i går. När vi efter frukost tittar på väderprognosen ser det ut som om det skulle vara svårt att komma till Gibraltar om vi inte seglade i dag. Vi ändrar våra planer och lämnar Rota vid elvatiden. Frisk segling med bra fart söderöver. Så småningom plattläns med spirad fock ned till Trafalgar, en ganska välkänd udde här på kusten. Fast, vad vi förstår stod slaget norr om udden och snarare utanför Cádiz.

Vi stannade en dag i Barbate för att vinden skulle få chans att blåsa nacken av sig innan vi gick vidare.

Barbate har ett som vi tycker lite oförtjänt dåligt rykte som en tråkig hamn. Och vist, det var ganska tomt och inte mycket liv vid hamnen. Gick man in till staden, och det var inte så långt, hittade man en fin strandpromenad med många restauranger och en trevlig stadskärna en bit upp längs floden.

Andra dagen i Rota tog vi bussen till Sevilla. En fantastiskt fin gammal stad. Vi hade turen att hitta Alexia, en riktigt bra guide (alexiaguisevilla@gmail.com) som inte bara visade oss det gamla palatset utan också berättade om stadens historia. Här fanns en blomstrande rik Iberisk stad redan när Fenicierna kom ca 800 fk. Sedan kom Greker, Romare, Visgotter, Morer och senast Kristna. Alla jämnade staden med marken och byggde sin egen ovanpå.

Nästan allt vi i dag kan se i staden är byggt efter det kristna intåget år 1248. Det vi i dat tror är moriska byggnader är oftast inte det utan byggda i den loka stilen ” Mudéjar”. I det gamla palatset Alcázar ser vi många exempel på detta. Där hittar man också återanvända romerska marmorpelare. Till skillnad från många andra delar där inkvisitionens inflytande var starkt har man i vågat använda såväl davisstjärnor som referenser till Allah som man ber välsigna kungen.

Till skillnad från många andra delar av Europa var Sevilla månkulturellt och med skolor för alla under medeltiden. Stadens har genom historien alltid varit rik men den verkliga storhetstid kom när man fick ensamrätt på all handel med de Amerika under trehundra år.

Utöver många fina byggnader finns också många grönområden och fina trädgårdar i centrum. Skönt när solen gassar på.

Från Rota kan man ta snabbfärja till Cádiz. Det var planen för morgondagen men det får bli en annan gång.

Vi lämnar Ayamonte i nordvind som friskar i när vi kommer ut en bit från land. Vi seglar nu söderut med spirad fock och full stor i sällskap med Money Penny. En stund blåser det över tio meter per sekund och då går det undan. Vi kanske skulle minskat segel men vi vet att vinden kommer att mojna och det gör den sakta men säkert under dagen samtidigt som solen värmer oss mer och mer.

Sista två timmarna till Rota blir det motorgång. Rota är en trevlig liten stad i norra ändan av Cadizbukten. Inte så mycket turister så här års och staden känns väldigt genuin och Spansk. Här stannar vi i tre nätter. Längs havet norrut finns en lång härlig strandpromenad att vandra på i lugnt väder.

Även här firas påskveckan ordentligt med processioner och gudstjänster. Det hr gänget av nazarenos (botgörare) stod och väntade utanför det gamla slottet en kväll.

I går bar det upp för floden igen. Denna gång i Dortes och Lars bil. Våra Danska båtgrannar tog med oss tillbaka till Alcoutim för att gå på smuglarmarknad/fest. Vi tog lilla vägen längs floden och fick såväl kaffe som fin utsikt över floden.

Det var stort spektakel med mycket folk och god stämning i Alcoutim. En riktigt trevlig marknad med vettiga produkter, inte bara krimskrams. I en gränd åt vi grillad kyckling till lunch. En intressant och tålamodsprövande övning. Men, när den vi kom så var den riktigt god. Vi hade tänkt gå över bron till Spanska sidan efter lunch men kön för att komma över var så lång så vi skippade det.

I dag blev det sommartid. Det innebar att vi nu måste gå upp två timmar tidigare. En timmes tidsskillnad från Portugal fick vi i förgår och i natt en timme till. Det var inte helt lätt att komma ut kojen i morse och vi fick ta en snabb frukost för att komma in till stan i tid för att se palmsöndagens processionen. Här i Spanien firar man påsk ordentligt under hela veckan. Vi fick se Jesus rida in på vad vi trodde var en förgylld vagn. Det visade sig vara en handburen konstruktion med minst 15 par fötter under.

Det tog några timmar för tåget att gå genom staden och vi han med såväl förmiddagskaffe som ett glas vin under tiden. Alla var där, från småbarn till pensionärer och det bar en härlig stämning. Roligt att vara i en stad med väldigt få turister en sådan här dag. Mässingsorkestern som spelade och trummade var ordentligt stor, minst 60 personer i uniformer med mycket guldbrodyr som spelade sorgmarscher och gick i halvtakt.

Vädret var grått, vattnet strömt och avståndet från vår ankarplats för långt för vår dinge med sin lilla motor. Efter ett tags funderande bestämde vi oss för att gå ned för floden igen efter frukost. Floden var lika vacker som igår när vi sakta puttrade nedström med bra medström.

Efter ungefär fyra timmar kunde vi förtöja i marinan i Ayamonte. En fin, modern marina med mycket humana priser och ganska lite båtar. Vi hade turen att träffa en trevlig granne som berättade att man på fredagar brukade gå och äta tapas på kvällen. Vi blev fem båtar som gick iväg till en liten restaurang där vi fick en trevlig kväll med nya seglarvänner från Danmark, Skottland och England. Fantastisk mat och gott vin till mycket bra pris.

I dag blev det en lång dag. Lite längre än vad vi tänkt oss till och med. Vi började redan vid sju med att i morgonsolen och svag nordost sakta länsa ut från Culatra medan vi åt frukost i sittbrunnen. I hamninloppet hade vi bra medström som mötte vågorna från havet. Det blev rejäla överfall men vi lyckades ta oss ut vid kanten så det gick bra.

Ute på havet var det inte lika bra med nordostvind eftersom vi skulle åt det hållet. Det blev till att försöka hålla så högt som möjligt och hoppas på det bästa, dvs att vinden skulle vrida mot väst. Det gjorde den till slut så att vi kunde hålla upp mot inloppet till Rio Guadiana i princip utan att slå. Solen sken från klar himmel hela dagen men nordan är som bekant alltid kall, speciellt när man som vi hade den emot.

Nu blev det att fundera. Det är ganska grunt i inlopper vilket betyder att alla rekommenderar att man inte går in före mitt mellan låg och högvatten. Det var vi lite för tidiga för. Samtidigt ville vi gå upp för floden och då vill man ha medström, dvs lågvatten när man går in. Dessutom vill man ha lågvatten om man som vi har en mast på över nitton meter och ska passera en bro som har 18 meter segelfri höjd vid högvatten.

Kompromissen blev att vi gick in två timmar efter lågvatten vilket i frånlandsvinden var OK. Vi passerade sedan bron tre timmar efter högvatten med minst en meters marginal vilket ju också var OK. Innan dess hade vi först bestämt att vi skulle chansa. Sedan bestämt att vänta på högre vatten och bara gå till spanska Ayamonte i mynningen. Ja, till och med hissat Spansk gästflagg. Men till slut sa vi att vi går upp. Då fick vi en till två knops medström så de 17 sjömilen upp till Alcoutim gick ganska snabbt.

Rio Guadiana har varit gränsflod mellan Portugal och Spanien sedan medeltiden. Redan fenicier seglade upp här och romarna fraktade koppar och zink från Mértola ytterligare tio sjömil uppströms (som vi tidigare besökt, klicka här). Vi kände historien vingslag när vi gick upp för denna vackra flod. Vi hade hört alla möjliga saker om floden, bl a att den var svårnavigerad och inte längre utprickad. Det stämde inte. Vi tyckte att vårt plotterkort stämde väldigt bra och floden var mycket väl utprickad. Det var inga som helst problem att gå upp.

När vi kom till Alcoutim hade man lagt en pontonbro över floden. Det innebar att endast en av tre gästpontoner var tillgängliga. Och den var naturligtvis full. Vi frågade snällt och fick ligga på utsidan av en trevlig och hjälpsam Holländare. Intressant att lägga till med en dryg knops medström. Vi blev positivt överraskade när vi fick höra att nu skulle det bli stor påskfest i en hel vecka. Bron förband Portugisiska Alcoutim med Spanska Sanlúcar de Guadiana. Historiskt groll var tydligen glömt sedan länge och festen var gemensam.

Betydligt ledsnare blev vi när hamnkaptenen kom ned och berättade att pontonen inte klarade så många båtar så vi i andra ledet fick lämna. Vi hittade en ankringsplats en liten bit nedström som vi tyckte såg bra ut. Efter en stund kom en Irländare roende från byn och berättade att han hade 30 meter kätting ute och svängde dit vi låg när ström och vind spökade med varandra. Då röda stålbåtar ger fula märken bestämde vi oss för att flytta innan det blev kolsvart. Vi fick gå en bra bit längre nedströms bland många ankrade båtar innan vi till slut hittade en plats för oss.

Stålande sol i dag men en riktigt kylig morgon. Bara sex grader när klockan ringer strax före sju. Solen värmer och strax efter åtta lämnar vi Albufeira. Money Penny lämnar en halvtimme innan oss och vi gör vad vi kan i en frisk halvvind att komma i kapp. Nu ska vi inte riktigt åt samma håll så även om vi tycker att vi tar in får vi aldrig svaret.

Så småningom möter vinden och vi får göra några slag innan vi kan köra in mellan pirarna i Faros hamninlopp. I Ria Formosas floddelta utanför Faro ligger flera låga sandöar. Culatra är den mest kända och vi ankrar innanför den. Sandbotten och lagom ankardjup. På sommaren kan det ligga över hundra båtar här, nu är vi mindre än tio.

Lite skvalpigt när högvattnet når över en del av sandbankarna och västvinden friskar längs ön fram på eftermiddagen. Men vid solnedgången blir det avtagande nordan och lugn och ro.