Natten till i går kom vi så till slut igenom bron i Chalkida. Strax efter två på natten öppnades den och vid tretiden hade vi ankrat på södra sidan och kunde till slut gå och lägga oss.

Inte långt därefter vaknar vi av att det luktar brandrök. En stor skogsbrand har blossat upp på centrala Evia några mil norr om oss. Vi klarar oss ganska bra men på förmiddagen faller en del sot på båten. Efter några korta ärenden på stan kan vi ge oss av söderut och bort från brandröken.

Frisk nordostlig vind ger bra fart med revat storsegel och fock. När vi kommer ut på lite öppnare vatten och kan skära upp lite får vi ge upp kampen mot den stora franska aluminiumbåt som jagat oss under en timme. När vi sedan kommer in under de höga bergen dör vinden och börjar variera i riktning. Ömsom motor, ömsom kryss tills den stabiliserar sig kring ost och senare nordost.

När vi närmar oss vår hamn blåser det upp till kuling i byarna och vi gör god fart på sträckbogen för bara revat storsegel. Sedan kör vi rakt mot vinden in i vår ankarvik. Det märks när det blåser friskt emot att det är mer driv i den nya propellern än vad det någonsin var i den gamla.

I dag har vi legat still här i den fina och skyddade lilla viken vid Bouffalo (Voufalo). Vi har fått hjälp av en av tavernorna att köra några tvättmaskiner vittvätt som sedan fladdrat friskt i vindbyarna som kommer ned från bergen – men de torkar fort. När vi nu kommer tillbaka efter en god middag i land har vindeln falnat och temperaturen sjunkit. Vi har 24 grader ute och 27 i båten. Så svalt har det inte varit på flera veckor.

I torsdags lämnade vi Limni och seglade söderut mot den smalaste delen av sundet mellan Evia och fastlandet i Chalkida. Svag vind i början men efter en stund kan vi länsa med hyfsad fart med Code 0. Sundet i Chalkida är smalt och här kan strömmen rinna med upp till 6 knop. Vi har tur och kommer fram vid slackvatten och kan förtöja längs en nyrenoverad pir i lä för strömmen.

När vi lagt till berättar båtgrannarna att bron vi måste passera är stängd för reparation. Vi går en promenad för att försöka få mer info och får veta att planerad första öppning är söndag natt. Det betyder minst tre dagar utan att komma vidare. Vi slår oss till ro och går på kvällen iland och äter lite mat. När vi sedan ska lägga oss gör vi detta till ljudet av en konsert på Evia sidan och ett högljutt diskotek på fastlandssidan. På bänkarna på kajen sitter folk och pratar (greker viskar inte direkt även om klockan är ett på natten) och skrattar.

Beslutet att gå någon annanstans blir enkelt efter frukost. Vi kör 4 sjömil norrut till fiskehamnen i Nea Artaki som är betydligt lugnare och vid midnatt tyst. Här ligger vi nu tillsammans med den tyska båten See More längs fiskekajen och svettas i värmen. 30 grader på natten och 36-38 grader i skuggan på dagen. Vi känner oss ganska utslagna och gör inte så mycket. Som tur är finns det en liten badstrand (med sötvattendusch) precis utanför hamnpiren. Vad vi kan se på internett i dag funkar bron igen. Vi planerar att gå igenom i morgon kväll för att slippa dubbel avgift och för att kunna proviantera innan.

Vi seglar vidare efter frukost i Yiali. Bra vind ut ur viken. Sedan motorgång under de över 1 000 m höga bergen tills ny bris kommer från sydost. Sträckbog med några kortvändor innan vi vid lunchtid kommer till Limni. Hamnen här är inte stor. Det är plats för 4-5 båtar längs kajen innanför vågbrytaren. Vi får rådet att lägga oss på utsidan i stället.

Det funkar ganska bra första natten om än lite skvalpigt så nästa förmiddag när några båtar lämnar backar vi in och lägger oss på insidan. Där ligger vi tryggt och bra även om kajen är ojämn så vi får lägga fenderbrädan mot. Limni visar sig vara en riktig liten pärla. Ganska lugnt med grekiska familjer på semester och barn och ungdomar i alla åldrar som cyklar omkring och leker på kajer och stränder.

Bra butiker för proviantering och humana priser på restaurangerna. Vi betalar mellan häften och två tredjedelar av vad det brukar kosta på de mer välkända orterna med utlänska turister.

Vi blir kvar tre nätter och en kväll äter vi middag i land tillsammans med far/dotter i vår grekiska grannbåt. De har seglat med samma båt i 35 år men nu är den till salu då pappa passerat 80 år och börjar känna av kroppen. Väldigt intressant att höra om deras erfarenheter.

I går seglade vi från Volosbukten vidare västerut in i sundet mellan fastlandet och Evia. Läns in i sundet i svag västvind för bra Code 0. Lagom fram på eftermiddagen kommer vi fram till Vathikelon, en ganska stor vik på fastlandsidan. Även här behöver vi ta långa linor till land och förtöja i olivträden.

Lugn och fridfull vik men inte så bra vatten som vi varit bortskämda med de sista dagarna. I morse blåser det frisk sidvind och vi ligger inte riktigt bra så bestämmer oss för att gå direkt efter en snabb frukost. Redan vid niotiden kör vi ut ur viken, då blåser det en frisk nordostlig bris.

Men, så snart vi rundar udden och funderar på att börja segla dör vinden helt. Så småningom kommer i stället en sydvästlig svag vind som vi kryssar i när den är tillräckligt stark. Dessemellan kör vi motor för att komma framåt i ca en knops motström. Sundet runt Volos är ett av de få ställen i Medelhavet där man faktiskt märker av tidvattnet.

Runt Evias nordvästudde rinner strömmen med över två knop. Vi motorseglar för att komma runt och hålla fart i det relativt oroliga vattnet i sundet mellan Evia och den mindre ön strax utanför. Längst ut på udden ser vi en kampingplats – mycket märkligt.

Efter udden girar vi kraftigt babord och går sedan vidare rakt österut. Då kommer den utlovade ostan så det blir till att kryssa igen. Nu har vi bra vind och kan göra god fart. Vi ankrar vid tretiden uppe i nordöstra hörnet på den stora viken Yiali på norra Evia. Här sluttar stranden djup. Rena hundra meter ut är det över tio meter djupt så vi får lägga ut alla våra 60 meter kätting för att ligga tryggt.

I förgår seglade vi vidare. Vid tiotiden lämnade vi hamnen i Ahilio. Då blåste en fin nordostlig bris. I och för sig rakt emot men det svalkade skönt och Sally seglade snabbt och högt på det smula vattnet. Vi hade tänkt oss nedåt sundet men när vinden dog strax innan udden ändrade vi oss och seglade upp en bit i Volosbukten. Här, på östra sidan, ligger några mindre öar som såg fina ut och som inte låg så långt bort.

Vi seglar i mycket svag vind norrut. Volos är en av Greklands största hamnar och efter en stund tutar ett stort fraktfartyg på oss. Vi får köra tio minuter för att ta oss ur farleden och alla är glada och nöjda. I bleke badar vi kring båten mitt i sundet innan vinden kommer från väst. Under en dryg kvart kan vi göra sju knop åt rätt håll innan vi kommer in under de höga bergen på andra sidan sundet. Sedan blir det långsam segling igen upp till Palaio Trikeri.

Vi tittar in i det lilla samhället och där verkar finnas en plats kvar men vi bestämmer oss för att gå vidare. Nu har vi legat två nätter i hamn och skulle gärna vilja ankra några dagar. Strax nordost om samhället finns en fin vik. Den är ganska djup så för första gången förtöjer vi med lång lina i land. Det går väldigt smidig och vår rulle med 100 meter flytande nylonlina funkar utmärkt.

Här ligger vi bra med ankaret på ca 10 m djup och två linor i land. En fin vik med olivlundar och riktigt fint vatten och bra snorkling. Ett rikt och varierande fiskliv som vi inte sett sedan naturreservatet Asinara vid Sardinien.

Vi trivs så bra att vi stannar i tre nätter. Från viken går en fin promenadväg in till samhället som är trevligt. Sista kvällen äter vi middag på närmaste resturangen. Bland det bättre vi ätit i Grekland och rimliga priser.

I går vaknade vi av att det gungade. Ingen vind men vågor som gick in i hamnen gjorde livet lite obekvämt. Så vi gick upp och lämnade raskt hamnen. Vi körde motor över till Skiathos med dinge på släp och dåligt sjöstuvat. Det är inte ofta vi släpar vår gummidinge; dels för att det bromsar, dels för att det sliter på dingen men framför allt för att det kan vara en säkerhetsrisk om det skulle blåsa upp eller vi behöver manövrera på ett trångt ställe.

Skiathos stad ligger i en skyddad vik. VI går in och letar plats vid kajen men det är fullt både där och på pontonbryggan. Vi lägger oss och driver i bleket och fixar dinge oh sjöstuvning – kanske går någon morgontidig båt och ger oss en plats. Vi äter frukost i lugn och ro men inget händer. Då bestämmer vi oss för att gå vidare. Det blir en fin kryss i svaga vindar. Först upp längs Skiathos sydvästsida och sedan in mot fastlandet och sundet mot Evia (Euboia) , Greklands näst största ö.

Så kommer sjöbrisen och vi får plattläns. Först lite tvekande men sedan i tilltagande styrka och så småningom gör vi god fart västerut och in i Trikiri sundet. Där viker vi lite norrut och går in i en vik västerut från inloppet till den stora Volosbukten. Längst in ligger byn Ahilio som är vårt mål. Lite obehagligt med en hamn som ligger på läland när vi länsar in i 8-10 m/s. Vi rullar in focken för att det inte ska gå så fort och hoppas vinden ska minska (för det har väderprognoserna lovat).

Det funkar, när vi kommer in i hamnen blåser det bara en lätt bris och vi har inga problem att lägga till. Här finns moringlinor så vi behöver inte lägga ankare när vi backar in. 10 Euro inklusive el och vatten. Ett humant pris för en bra kajplats. Våra vänner som ligger på Sardinien betalade 150 – utan el. Grekland är bra.

Ahilio visar sig vara en mysig liten by med mest Grekiska turister/semesterfirare. Trevlig stämning och mycket humana priser på restaurangerna. Vi har stannat kvar i dag för att ta det lite lugnt och pyssla lite med båten. Det var också dags för Eva att ta nya prover och en hjälpsam apotekare fixar detta åt oss.

Det märks att vi är vid fastlandet nu. Sjöbris på dagarna och stackmoln in över bergen. I värmen på eftermiddagarna önskar man nästan att de skulle dra ut mot oss, fast inte regnet förstås. Tur att det finns en fin liten badplats på lagom gångavstånd utanför den gamla hamnen, till och med sötvattendusch finns det.

Efter frukost och bad körde vi i går i bleke ned längs Alonissos sydostkust. Framme i sundet mot Skopelos kommer lite vind och vi kan precis sträcka över med Code 0. Sedan dör vinden i gen.

Det blir en kik på Skopelos fina stad innan vi går vidare längs nordostkusten.

Här på en klippa utanför kusten ligger den lilla kyrkan som användes i Mamma Mia filmerna. Det är fortfarande kav lugnt och vi lägger ut 25 m kätting på 20 m djup medan vi tar oss en simtur under den höga klippan. Sedan kommer en svag ostan och vi kan med bara Code 0 slöra upp längs kusten i ett makligt tempo medan lunch mm avnjuts. Stundtals kommer vi upp i nästan 2 knop. Nu är det inte så långt vi ska så det gör inget att det går långsamt och vi njuter en fin eftermiddag på havet.

När vi rundar Skopelos nordudde dör vinden för att sedan komma emot. Då blir det motorgång igen sista halvtimmen ned till Loutraki/Glossa där vi ankrar i hamnen. Nytt bad innan dingen görs i ordning för en tur i land när solen sluttar gassa så hårt (vid pass halv sju). Det blir god middag på bläckfisk innan vi just som mörkret lägger sig kör tillbaka till Sally.

Lite skvalpigt på vår ankarplats men OK för natten. Vindarna i dag har varit runt syd vilket är ovanligt. Ankarplatserna på nästa ö, Skiathos, passar inte i sådan vind så vi blir kvar här en natt till innan vi går västerut i morgon. sdlock

Vi lämnar vår ankarvik på Kyra Panagia vid halv tio och seglar söderut mot den första befolkade ön, Alonissos. Återigen medvind och fin segling i lagom vind. Vi kikar in i den lilla hamnen Steni Vala men tycker det är för tidigt. Går i stället till en liten vik på sydvästsidan Stefani (ön bredvid).

Viken är lite utsatt men väldigt fin med kristallklart vatten. En stund ligger vi ensamma i viken innan en lite båt går in på stranden. Fantastiskt fint för lunch och bad men ingen bra natthamn. Vi seglar på eftermiddagen tillbaka till Alonissos och ankrar i Tzorzis viken. Fin sandstrand med sandbotten utanför och även här fantastiskt klart vatten.

Viken är öppen mot öster och farleden utanför. När vinden dör ut framåt kvällen lägger sig Sally tvärs sjön och gungar lite irriterande. För första gången sedan Sverige sommaren 2016 kommer vårt akterankare till användning. Vi backar ned 15 meter och släpper det och tar sedan in på huvudankaret igen. Vips så ligger vi nästan stilla med stäven mot vågorna.

Vi låg kvar en mulen dag med regnskurar i Koufo. Han i land en promenad på förmiddagen innan regnet kom och på kvällen klarnade det upp igen. Då blev det middag på en av fiskrestaurangerna i hamnen.

I morse gick vi upp i gryningen igen. Planen var att gå de knappa 60 sjömilen österut till, Efstratios, en mindre ö mitt i havet. Men vind emot och hög sjö gjorde att vi ångrade oss. Kryss med långa slaget med hade kanske funkat även om vi kommit sent fram men hamnen har bara skyddad platts för tre båtar och vi kände inte för en öppen och gungig ankring. I stället föll vi av och slörade ned till Sporaderna.

Vår först hamn blev i det naturreservat som innefattar de nordligaste, obebodda öarna. Reservatet är skapat för att bl a skydda den utrotningshotade munksälen. Sälen är skygg och vi såg ingen. Däremot hade vi besök av delfiner på seglingen ned.

Vi ankrar i en stor vik med smalt inlopp på nordsidan Kyra Panagia. Lugnt och skyddat för alla vindar. Fin men lite grumligt vatten.

Nu är vi i Halkidiki, en del i provinsen Makedonien. Halkidiki är en stor halvö som liksom utgör tre stycken fingrar, från norr; Athos, Sithonia och Kassandra, som ”pekar ut” i Nordvästra egeiska havet. Varje finger har sin egen karaktär. Vi seglar nu i fjorden mellan de två nordligaste fingrarna. Här finns flera fina öar och ett grönskade landskap som för tankarna till Sörlandet.

Vi lämnade Limnos i gryningen och fick en fin halvvindsbog över till Athos sydostudde. Athos ”Det Heliga Berget” är ett berg av marmor med en topp på 2 033 meter. Det berget har vi sett i över två veckor nu när sikten varit god. Det är knappt 40 sjömil över, dvs en bra bit längre än från Skagen till Marstrand och man set berget tydligt hela vägen. Under de sex timmar det tog oss att segla över växte det sakta i höjd.

Det är intressant vad som händer när man kommer under ett så stort berg. Vinden försvinner, vrider runt, kommer tillbaka, försvinner igen och om man har otur kommer fallvindar dundrandes ned för sluttningen och ut över vattnet. Vi klarade oss från fallvindar denna gång och kunde segla större delen av vägen in i fjorden. Det blev lite rullande in och ut av olika försegel i allt mellan kryss och läns och några kortare stunder för motor för att ta oss förbi stiltjebälten.

Halvön Athos utgör en autonom stat under grekisk överhöghet. Endast munkar får bo på Athos. För att besöka halvön krävs specialtillstånd, och inga kvinnor får besöka halvön. Vi måste segla minst en sjömil från land. Athos har varit mer eller mindre isolerat från yttre påverkan under mer än 1 500 år. Platsen upptogs på Unescos världsarvslista 1988 och på halvön finns 20 östortodoxa kloster.

Vinden dör när vi närmar oss Ammouliani, den norra av de två små ögrupper längst in i fjorden. Vi får köra sista biten till en fin liten vik, Ftelies, på öns sydvästsida. Här kan vi släppa ankaret i kristallklart vatten med sand på 6-8 m djup. Det gäller att träffa rätt då det mellan sandfälten finns områden med sten och sjögräs men i det klara vattnet är det inget problem. Mycket folk i solstolarna på stranden men framåt kvällen lägger sig lugnet i viken.

Nästa morgon är helt underbar men vid tiotiden brakar det loss. Massa små hyrbåtar och andra motorbåtar kommer farandes och stranden befolkas även från landsidan. Det blir liv och rörelse – ganska kul tycker vi och tänker att till kvällen… Men icke, då gruperar båtarna om sig och så blir det beachparty. Som tur var håller de inte på så sent och vi kan sova gott.

Efter frukost ger vi oss av. Vi seglar runt ön i lagom vindar och ned till sydostudden. Där ligger ett grundflak mellan några mindre öar. Ett av de smala sunden är djupt nog för att vi försiktigt ska våga gå in och sedan ankrar vi med mindre en en halv meter till godo under kölen. Sand och småsten och ristallklart vatten. Vi kommer fram vid elvatiden. Stannar sedan till efter lunch. Även här fullt med små hyrda öppna båtar som surrar runt oss som små getingar.

På eftermiddagen seglar vi vidare, nu till södra sidan av fjorden och ön Diaporos. Här ankrar vi i en djup vik som närmast påminner on en insjö med lövträd längs stränderna. Innanför Diaporos rinner en flod ut så här är vattnet inte lika klart. Men i vår ”insjö” är det 27 grader varmt.

Efter en lugn natt lämnar vi efter frukost. Nu i väldigt svaga vindar.

Vi får en långsam men trevlig segling i en dryg timme i en skärgård som påminner om våra skärgårdar hemma med granitklippor och grönska. Efter knappt tre sjömil stannar vi igen. Vi vill njuta ytterligare en dag i denna miniarkipelag och ankrar i en jättefin lite större och öppnare vik i sundet mellan ön och fastlandet.

I dag seglade vi så ut ur fjorden. Väldigt lite vind gör att vi får köra motor halva vägen ned till Sykiaviken. Hör ska vara fint har vi läst men det känns öppet med dyning som drar in och stränderna är fyllda av solstolar. Vi går i stället vidare. Nu får vi lite lagom vind och kan kryssa i sydosten runt hörnet på Sithoniahalvön till Koufoviken.

Här ligger vi nu för ankar utanför ett litet fiskesamhälle i en av Greklands mest skyddade hamnar.