Nu är vi i Halkidiki, en del i provinsen Makedonien. Halkidiki är en stor halvö som liksom utgör tre stycken fingrar, från norr; Athos, Sithonia och Kassandra, som ”pekar ut” i Nordvästra egeiska havet. Varje finger har sin egen karaktär. Vi seglar nu i fjorden mellan de två nordligaste fingrarna. Här finns flera fina öar och ett grönskade landskap som för tankarna till Sörlandet.
Vi lämnade Limnos i gryningen och fick en fin halvvindsbog över till Athos sydostudde. Athos ”Det Heliga Berget” är ett berg av marmor med en topp på 2 033 meter. Det berget har vi sett i över två veckor nu när sikten varit god. Det är knappt 40 sjömil över, dvs en bra bit längre än från Skagen till Marstrand och man set berget tydligt hela vägen. Under de sex timmar det tog oss att segla över växte det sakta i höjd.
Det är intressant vad som händer när man kommer under ett så stort berg. Vinden försvinner, vrider runt, kommer tillbaka, försvinner igen och om man har otur kommer fallvindar dundrandes ned för sluttningen och ut över vattnet. Vi klarade oss från fallvindar denna gång och kunde segla större delen av vägen in i fjorden. Det blev lite rullande in och ut av olika försegel i allt mellan kryss och läns och några kortare stunder för motor för att ta oss förbi stiltjebälten.
Halvön Athos utgör en autonom stat under grekisk överhöghet. Endast munkar får bo på Athos. För att besöka halvön krävs specialtillstånd, och inga kvinnor får besöka halvön. Vi måste segla minst en sjömil från land. Athos har varit mer eller mindre isolerat från yttre påverkan under mer än 1 500 år. Platsen upptogs på Unescos världsarvslista 1988 och på halvön finns 20 östortodoxa kloster.
Vinden dör när vi närmar oss Ammouliani, den norra av de två små ögrupper längst in i fjorden. Vi får köra sista biten till en fin liten vik, Ftelies, på öns sydvästsida. Här kan vi släppa ankaret i kristallklart vatten med sand på 6-8 m djup. Det gäller att träffa rätt då det mellan sandfälten finns områden med sten och sjögräs men i det klara vattnet är det inget problem. Mycket folk i solstolarna på stranden men framåt kvällen lägger sig lugnet i viken.
Nästa morgon är helt underbar men vid tiotiden brakar det loss. Massa små hyrbåtar och andra motorbåtar kommer farandes och stranden befolkas även från landsidan. Det blir liv och rörelse – ganska kul tycker vi och tänker att till kvällen… Men icke, då gruperar båtarna om sig och så blir det beachparty. Som tur var håller de inte på så sent och vi kan sova gott.
Efter frukost ger vi oss av. Vi seglar runt ön i lagom vindar och ned till sydostudden. Där ligger ett grundflak mellan några mindre öar. Ett av de smala sunden är djupt nog för att vi försiktigt ska våga gå in och sedan ankrar vi med mindre en en halv meter till godo under kölen. Sand och småsten och ristallklart vatten. Vi kommer fram vid elvatiden. Stannar sedan till efter lunch. Även här fullt med små hyrda öppna båtar som surrar runt oss som små getingar.
På eftermiddagen seglar vi vidare, nu till södra sidan av fjorden och ön Diaporos. Här ankrar vi i en djup vik som närmast påminner on en insjö med lövträd längs stränderna. Innanför Diaporos rinner en flod ut så här är vattnet inte lika klart. Men i vår ”insjö” är det 27 grader varmt.
Efter en lugn natt lämnar vi efter frukost. Nu i väldigt svaga vindar.
Vi får en långsam men trevlig segling i en dryg timme i en skärgård som påminner om våra skärgårdar hemma med granitklippor och grönska. Efter knappt tre sjömil stannar vi igen. Vi vill njuta ytterligare en dag i denna miniarkipelag och ankrar i en jättefin lite större och öppnare vik i sundet mellan ön och fastlandet.
I dag seglade vi så ut ur fjorden. Väldigt lite vind gör att vi får köra motor halva vägen ned till Sykiaviken. Hör ska vara fint har vi läst men det känns öppet med dyning som drar in och stränderna är fyllda av solstolar. Vi går i stället vidare. Nu får vi lite lagom vind och kan kryssa i sydosten runt hörnet på Sithoniahalvön till Koufoviken.
Här ligger vi nu för ankar utanför ett litet fiskesamhälle i en av Greklands mest skyddade hamnar.
