På morgonen vinkar vi av Annika och Pelle som tänker fortsätta längs fastlandet en bit söderut. Efter en morgonpromenad och lite kompletteringsproviantering styr vi ut i havet. Kursen är ställd mot Stromboli, den nordligaste av de Lipariska (eller Eolisk som de också kallas) öarna.

Planen är att komma fram under natten för att kunna se den aktiva vulkanen. Det börjar med långsam frukostslör som vanligt. Det verkar lovande och vi byter efter ett tag Code 0 till genaker – sedan dör vinden. Motorgån mellan tio och två. Då kommer det en svag vind från havet. Prognosen har lovat vind omkring nord, därav genakern. Men det är västlig vind som kommer.

Vi rullar ut och skotar hem så gott det går. I den svaga vinden kan vi låta autopiloten segla henne 54 grader från relativ vind. Inde dåligt med ett undanvindssegel, tack Bengt på Albatros i Göteborg för ytterligare ett riktigt bra segel. Det går undan ganska bra, men kanske inte åt rätt håll. Vi tänker hellre 30 grader ur kurs och drygt fem knop än rätt kurs och tre knop, det ska väl ändå vrida med…

Vi ångar på och vinden vrider lite. När vi äter en sen lunch blåser det 5-6 m/s och det går som tåget, mestadels en bit över sju knop. Det kränger en del och Sally rör sig i sjön. Typiskt – när man ska äta. Så kommer vindskiftet till slut och vi kan sakta komma på rätt kurs innan vi senare kan slacka på skoten och slöra i den nu nästan nordliga vinden

Det blir en magisk kväll. Solen går ned vid halv åtta och sedan kommer halvmånen fram. Vi slörar för bara genaker mot månens silvergata. Egentligen går det kanske lite för långsamt i den avtagande vinden, ibland bara 2,5 knop men oftast lite snabbare och vi har inte hjärta att rulla in utan sitter bara och njuter av en ljum kväll på ett otroligt vackert hav.

Men inget varar för evig. Redan strax före midnatt har månen gått ned i havet och vinden dött ut. Motorgång på nytt med kurs mot Stronboli. Ön har kallats medelhavets äldsta fyr. Den har en aktiv vulkan som hela tiden har små utbrott. När vi närmar oss ser vi hur lava ibland sprutar upp. Ett imponerande skådespel men vi tror att aktiviteten är ganska låg eftersom det sedan kan gå långa stunder utan att vi ser något.

Vid halv fyra tiden har vi rundat upp runt ön och kommer fram till ankarplatsen. Den är helt öppen mot havet ned det blåser ju inget och sjön är ganska lugn så vi tänkte ankra. Det lilla samhället lyser fint och utanför finns det en skog av ”gatlycktor” som vi inte riktigt förstår innan vi kommer närmare och inser att det är alla ankarlanternorna bå båtarna som ligger där.

Efter en viss osäkerhet lyckas vi hitta en plats att ankra på. Då har vi lyst på ett antal båtar medan vi letat. Ankaret får gå på 10 meters djup och Håkan sitter kvar en stund för att se att allt verkar bra innan vi till slut somnar sött.