Vi vaknar i en vindstilla hamn. Efter frukost med nybakat bröd puttrar vi iväg. Ibland lite sol men mest disigt väder som gör färden ganska kylig. Inte tillstymmelse till vind så vi får köra i ca 3 timmar för att komma ned till dagens mål som stått länge på önskelistan. Atlantöarna långs i söder, Islas Cies, ligger utanför den sista rian vid Vigo. Helt fantastiska öar med stora kritvita sandstränder och en del av det naturreservat vi tidigare skrivit om. Den största stranden, där vi ligger, har listats många gånger som en av världens vackraste, de ni!

Vi har på senare tid läst mycket på olika forum om ankare och ankring. Det kommer hela tiden nya och helt plötsligt duger inte de gamla sorterna längre. Vi vågar trotsa alla trender och ankrar tryggt och säkert med vårt Bruce-ankare på den gräsiga sandbottnen (liksom på många andra bottnar också). Förmodligen funkar det så bra för att vi målat det vitt. Dags för lite lunch och medan vi äter rullar dimman in från havet. Tjocka så att vi inte ser stranden och knappt båtarna bredvid oss var ju inte riktigt vad vi tänkt oss. Det får bli var sin god bok i sittbrunnen.

Som tur är lättar dimman på eftermiddagen och vi kan ta dingen i land för en härlig promenad på den vackra ön. Stranden såg inte så lång ut från båten men när man ska kämpa sig fram i den lösa fina sanden tar det en stund att komma till ändan av den. Allt innanför själva stranden var avspärrat fågelskyddsområde. Öarna är välbesökta av turister som kommer ut på dagsturer med båtar från flera hamnar i närheten men man har ändå lyckats kanalisera besökarna till vägar och stigar för att så långt som möjligt bevara öarnas karaktär.

Vi återvänder till båten vid sjutiden och kollar vädret. Det verkar OK med vinden men redan nu är det lite inbäring och under natten ska atlantdyningen växa sig dubbelt så hög. Upp med ankaret och full fart till Baiona dit vi kommer strax innan mörkret lägger sig. Tur att vi förberett middagen medan vi väntade på att dimman skulle lätta. Det blev ändå ganska sent innan vi fick mat i magen. Vi känner oss nästan som Spanjorer nu när vi äter middag efter nio på kvällen.