Det blev lite fler dagar än vi tänkt i trevliga Muros. I går var det regn, dimma och sydvästlig vind så inte ville vi segla någonstans. I stället blev det ytterligare en lugn dag med lite småpyssel, inköp mm. På eftermiddagen en lång promenad längs stranden in till nästa by. På hemvägen blev vi sittandes lite för länge på torget med Tindra och helt plötsligt var det dags att laga middag. Kvällen tillbringades med Torgeir från Norska båten Hensigten och vännerna på Tindra. Så förflöt ännu en dag i vårt behagliga liv.

I dag var det en betydligt trevligare morgon med klarblå himmel och en svag nordvästlig vind som prognosen lovade skulle öka under dagen. Då var det inte svårt att komma iväg. Nordan visade sig vara av varierande riktning och styrka hela förmiddagen. Ömsom på ost, nord, syd och väst. Vi blandade motorgång med segling. Atlantdyningen var lätt i dag så vi kunde föra Code 0 med framgång även om det bara blåste några sekundmeter på vår väg ut ur rian. Härlig dag på havet!

Sedan bestämde sig nordan för att blåsa svagt men från sydväst. Då detta är precis åt det håll vi vill fick det bli motorgång. Allt eftersom vi sedan girade in mot kusten igen och fick en sydlig och sedan sydostlig kurs vred vinden emot. Inte förrän vi rundade udden på vår tänkta ankarö behagade det blåsa från nordväst. Men då skulle vi däråt och bara någon sjömil så motorn fick jobba på.

Utanför riorna ligger ett antal öar, Illas Atlántica de Galicia, som ingår i ett naturreservat. Vi har sedan tidigare sökt och fått tillstånd att segla bland dem. Vill man sedan ankra går man in på nätet och får tillstånd för en specifik plats och dag i taget. I dag har vi tillstånd att ankra vid den nordligaste ön Illa de Sálvora. Där släpper vi som ensam båt ankaret i 7 m vatten vid tretiden utanför en fin sandstrand.

Håkan drog på våtdräkten och hoppade i det 15 gradiga vattnet. Vår logg har inte snurrat i dag (heller) vilket irriterar. Efter en rejäl skrubbning hoppas vi den ska vara någotsånär återställd. Hade det inte varit för fiskebåten och bergen i bakgrunden kunde man tro att vi var hemma igen. Klippor i röd granit som slipats mjuka och runda av årtusenden av atlantdyning. Lite konstigt att tänka sig att mellan oss och kusinerna i New York rakt västerut finns bara en liten ö.